På slak lina

Man vet att en film är grymt bra när det är samma person som har skrivit manus, producerat och gett sig själv huvudrollen. Att personen ifråga heter Agnes-Nicole Winter och är med i Svenska Hollywoodfruar lovar ännu större storverk.

-

Jag lämnar barnen på dagis varje morgon. För att ta oss dit så sitter Milla, 18 månader, på pakethållaren medan jag leder cykeln och Totte, 5 år, går bredvid. Om man bortser från att vi oftast är trötta och har lika dåligt morgonhumör så är den här tiominuterspromenaden på många sätt dagens höjdpunkt.

Det jag gillar mest är alla samtalsämnen som Totte väljer att ta upp. Jag har en känsla av att han inte gillar tystnad och därför försöker att fylla i de flesta tysta luckorna med det första som poppar upp i huvudet. Allt är uppe för diskussion. Under de här korta promenaderna har vi talat om allt från fjärilars fortplantning till hur man kan lura tjuvar att äta upp sopor så man slipper gå ut med dem och hur man snabbast klarar av bossarna i spelet Super Mario på Tottes Nintendo DS.

I morse blev jag lite osäker på om Totte tycker att livet är trist, om han är glad att ha en lillasyster eller om han bara gillar att ha någon att skratta åt.

Totte: Det är tur att vi har Milla.
Jag: Ja, visst är det.
Totte: Ja, annars så skulle vi inte ha så mycket att skratta åt i den här familjen.

Jag börjar få problem med de där nummer- och bokstavskombinationerna som man ska fylla i för att bevisa att man är människa så fort man använder ett formulär. Jag vet inte om det är min syn som håller på att bli sämre eller om nummer- och bokstavskombinationerna rent generellt börjar bli svårare att tolka för att robotarna har blivit smartare.

Det känns som en oroande utveckling eftersom jag inser att  robotarna antagligen kommer att vara smartare än vad jag är om några år. Då lär jag aldrig kunna bevisa att jag är människa.

Idag firar vi “Rockaren” igen. Hans farfar kommer på fika och jag bakar marängtårta med päronchoklad.

Medans ugnen gör sitt så testar jag en iPhone-app som heter Best Camera, utvecklad av fotografen Chase Jarvis. Fungerar snuskigt bra för att göra florsocker sexigt…

Var på Clas Ohlson och köpte lågenergilampor idag, såna där nya lampor som ska vara både ekonomiska och bra för miljön. Nu sitter jag och funderar på vilken kompostlåda som kan förvandla ett kilo plast till jord.

Jag fick tips om ett företag som vill hjälpa företag att få sina kunder och andra hjälpsamma medmänniskor att sprida “rätt budskap” med hjälp av sociala medier. Det finns mycket att säga om mitt förtroende för och mina fördomar om den här sortens företag eftersom de lever i den där drömvärlden som så ofta målas upp av personer med titlar som social media strategist. Personer som med hjälp av bloggar, Facebook, Twitter och Youtube tror sig kunna “kapitalisera på webben” helt på sina egna villkor.

Det här är personer som påstår att social media är transparent, att alla står för vem man är och vad man tycker och att allt därför sker öppet och ärligt. Jo, man tackar. Jag förstår ju att man måste förutsätta sånt här om man vill intala sig själv och sina kunder att man kan genomföra projekt “rätt budskap” med full kontroll över var resan ska börja och var den ska sluta.

Hur som helst. Det är inte bara där mina fördomar dyker upp. När jag klickar in mig på en av företagets kampanjsidor (http://www.7billion.se/mat/) som berättar hur bloggar kan tipsa om en matbeställarsajt för att dra in pengar till Bris så poppar det upp en ruta mitt i fönstret:

Eftersom jag sitter på Mac så behöver jag inte oroa mig, men en fil med namnet FacebookSpy.exe låter väl sådär. Speciellt om den dyker upp hos ett företag som anser sig kunna kontrollera att folk på Facebook sprider “rätt budskap”. När jag dessutom upptäcker att filen ligger på Balkan-hosting så sprängs nästan huvudet av fördomsfulla tankar.

Året är 1985 och skolans nattlandbandyturnering (ja, det var innan det började kallas innebandy) är i full gång. Laget på bilden består av sju killar som har varit bästa vänner sedan lekis och vi har valt att kalla oss för Aids brothers. Det kunde ha missuppfattats, men alla var lika ovetande som vi var.
Tänk om vi, eller ännu värre, de andra lagen hade vetat bättre. Vi hade bara hört talas om att det fanns en dödlig sjukdom som hette aids och tyckte att det lät coolt. Hade vi vetat att den i huvudsak spreds mellan homosexuella män så är jag rätt säker på att vi hade valt ett annat namn.

Jag är räkan längst till vänster som av någon anledning har valt att hålla i en moppehjälm inför fotograferingen. Jag hade “syntlugg” och lyssnade på allt som idag säljs under namnet Hits of the 80’s. Gårdagens manliga date sitter i mitten och gör V-tecknet. Han var hårdrockare. Så här 23… ehhh, 24 år senare kan jag fortfarande komma ihåg att hans första skivor var Iron Maidens The number of the beast och ACDCs For those about to rock, att han hade en moppe av märket Rambler, att hans pappa var lokförare och att han ofta lät Ööööh innan han svarade ja eller nej på frågor.

Fotografiet var ett av de få som jag hann få med mig innan jag träffade hårdrockaren igår kväll. Det är sjukt hur snabbt man kan hitta tillbaka till en sån riktigt gammal vänskap. Har man umgåtts nästan varje dag från lekis fram till studenten så känns det inte riktigt som om uppdateringen av de senaste 17 åren behöver ta mer än fem minuter. Förhållande, barn, villa, barn igen, separation och nytt förhållande, klart. Vi började med en handskakning-med-arm-om-axlarna-och-lite-manligt-dunk-i-ryggen-hälsning och avslutade med konstaterandet att vi faktiskt var lite chockade över att det faktiskt fanns några få minnen som vi inte delade.

På fredag träffas vi igen. Och då är ytterligare fyra av spelarna i Aids brothers med.

Ikväll ska jag ut och äta med en gammal klasskompis, en kille som jag inte har umgåtts med på över 17 år. När vi bestämde datum så tänkte jag inte så mycket längre än att det skulle bli kul att träffa honom, men nu när det börjar närma sig så börjar jag att bli lite orolig.

Det känns som om jag inte riktigt har koll på vett och etikett när det kommer till sånt här. Förväntas det att jag har med mig bilder på familjen eller är sånt pinsamt omanligt, får man dra fram vilka minnen som helst och hur hälsar två män på varandra när de träffas för första gången på 17 år?

Efter att ha läst metodistpastor Berndt Isaksson skriva om svininfluensan så inser jag för första gången fördelen med att ha en socialminister som kommer från ett parti med kristen värdegrund. Är det någon som kan tackla svininfluensan så måste det ju vara Göran Hägglund.

Är det en tillfällighet att Svininfluensan nu växer i styrka parallellt med att världen utsätter Israel för ett enormt tryck om att dela landet och dela Jerusalem? Nej, jag tror det finns ett samband. Gud sänder nu ändetidens sista varningar som i uppenbarelseboken kallas Vredesskålar. Deras syften är att varna människorna och mana till omvändelse. Många kommer förstå dessa Guds varningar, men det stora flertalet kommer istället fortsätta i sin förhärdelse, och domsscenerna tilltar på väg mot Harmagedom.

Nu är tid att vi lever i personlig omvändelse och helgelse, och att vi personligen aldrig dagtingar med vårt helhjärtade stöd för judafolkets rätt till sitt land Israel.

Berndt Isaksson

Jag upptäckte att jag har köpt mjölk från västkusten. I Örebro.

Framsidan är illustrerad med en fyr och två fladdermöss och där bak har Arla klämt in lite käck Göteborgshumor vilket ger en inblick i hur rolig en frukost kan vara för de som vaknar upp på “Sveriges framsida”. Om det här är en del av något slags humorutbyte så hoppas jag att vi i Örebro tar chansen och skickar ner revykungen Peter Flack och försvarsministern Sten Tolgfors.

När jag söker på “Mjölk från västkusten” så får jag upp ett pressmeddelande som Arla skickade ut 2006:

Alla på Västkusten som dricker Arlas mjölk ska vara säkra på att mjölken kommer från en lokal gård på Västkusten. [...] Undersökningar visar att svenska konsumenter är positivt inställda till lokala och regionala livsmedel och tre av fyra tycker att ursprungsmärkning är viktig. Därför vill nu Arla öka kännedomen om och tydligare visa att mjölken är lokalt producerad.

Uppenbarligen så vill alla på västkusten ha färsk, lokalproducerad mjölk medan vi i mellansverige nöjer oss med överbliven havsmjölk som är transporterad 35 mil bara den har tydlig ursprungsmärkning.