På slak lina

Året är 1985 och skolans nattlandbandyturnering (ja, det var innan det började kallas innebandy) är i full gång. Laget på bilden består av sju killar som har varit bästa vänner sedan lekis och vi har valt att kalla oss för Aids brothers. Det kunde ha missuppfattats, men alla var lika ovetande som vi var.
Tänk om vi, eller ännu värre, de andra lagen hade vetat bättre. Vi hade bara hört talas om att det fanns en dödlig sjukdom som hette aids och tyckte att det lät coolt. Hade vi vetat att den i huvudsak spreds mellan homosexuella män så är jag rätt säker på att vi hade valt ett annat namn.

Jag är räkan längst till vänster som av någon anledning har valt att hålla i en moppehjälm inför fotograferingen. Jag hade “syntlugg” och lyssnade på allt som idag säljs under namnet Hits of the 80’s. Gårdagens manliga date sitter i mitten och gör V-tecknet. Han var hårdrockare. Så här 23… ehhh, 24 år senare kan jag fortfarande komma ihåg att hans första skivor var Iron Maidens The number of the beast och ACDCs For those about to rock, att han hade en moppe av märket Rambler, att hans pappa var lokförare och att han ofta lät Ööööh innan han svarade ja eller nej på frågor.

Fotografiet var ett av de få som jag hann få med mig innan jag träffade hårdrockaren igår kväll. Det är sjukt hur snabbt man kan hitta tillbaka till en sån riktigt gammal vänskap. Har man umgåtts nästan varje dag från lekis fram till studenten så känns det inte riktigt som om uppdateringen av de senaste 17 åren behöver ta mer än fem minuter. Förhållande, barn, villa, barn igen, separation och nytt förhållande, klart. Vi började med en handskakning-med-arm-om-axlarna-och-lite-manligt-dunk-i-ryggen-hälsning och avslutade med konstaterandet att vi faktiskt var lite chockade över att det faktiskt fanns några få minnen som vi inte delade.

På fredag träffas vi igen. Och då är ytterligare fyra av spelarna i Aids brothers med.