På slak lina

Jag som har hus med lån borde väl egentligen intressera mig mer om reproräntan än vad jag gör. Men det går inte! För så fort jag ser en artikel med bild på Riksbankchefen Stefan Ingves så fnissar jag åt hur lik han är den störtsköna, meth-kokande karaktären Walter White i serien Breaking Bad.

Kolla in den här bilden. Lite meth är det allt!?

Tips 1: Se serien Breaking Bad
Tips 2: Köp inte hus

Snabbsammandrag av artikel i NA:

1. Christer ser Googles kamerabil åka förbi utanför huset.
2. Christer blir arg och kontaktar tidningen.
3. Christer säger “Mitt hem är min borg. Jag vill inte att någon ska ta bilder på det.”.
4. Christer blir fotograferad framför sin borg.
5. Christer hamnar i tidningen med för- och efternamn samt bild på borgen.
6. Christer avslutar “Visst finns det positiva sidor med det här systemet, det förstår jag också. Men samtidigt undrar man var gränsen för den privata sfären går. Det här läggs ju ut globalt – de kan sitta i Kina och titta på mitt hus.”.

Frågor på det?

Jag ringde upp en gammal klasskompis som jag inte har träffat på 17 år och blev förvånad när han lät som en 40-årig gubbe. Faller det under begreppet självbedrägeri?

Jag har aldrig förstått vad som är så tilltalande med en tokrik gubbe som inför TV-kamerorna hela tiden framhåller hur sparsam han är. Det finns för mig inget sympatiskt med att en av världens rikaste människor kör runt i en volvo från 93 och stolt berättar att han betalar för korven i sina egna varuhus. Tvärtom. Det gör mig vansinnig.

“När det blir riktigt jobbigt och klockan börjar bli tre, fyra på natten kan man ta fram kallt vatten och stoppa fötterna i. Då orkar man lite till.”
Ingvar Kamprad

Fan gubbe, gå och lägg dig! Varför sitter en 83-åring med en uppskattad förmögenhet på 22 miljarder dollar uppe klockan fyra på natten och plaskar med sina skrynkliga fötter i kallvatten? För att spara in på varmvatten och planera hur han kan få in ytterligare en miljard att spendera på ingenting?

Nä, jag skäms för att jag handlar på IKEA ibland när jag står där i kassan med för billiga batterier, ett fult durkslag i plast, en matta på 3×3 meter för 299 kr eller något annat opersonligt skräp som jag egentligen inte vill ha. För innerst inne så förstår jag ju att om jag bara spenderar några pisskronor och Ingvar Kamprad är god för 22 miljarder dollar så sitter det antagligen en företagare någonstans österut och sliter sitt hår när han insett att ordern på 2 miljoner enheter inte var speciellt lönsam när han bara fick 1 öre styck.

Därför har jag längtat efter boken Sanningen om IKEA som kommer den 9 september.