På slak lina

Jag lämnar barnen på dagis varje morgon. För att ta oss dit så sitter Milla, 18 månader, på pakethållaren medan jag leder cykeln och Totte, 5 år, går bredvid. Om man bortser från att vi oftast är trötta och har lika dåligt morgonhumör så är den här tiominuterspromenaden på många sätt dagens höjdpunkt.

Det jag gillar mest är alla samtalsämnen som Totte väljer att ta upp. Jag har en känsla av att han inte gillar tystnad och därför försöker att fylla i de flesta tysta luckorna med det första som poppar upp i huvudet. Allt är uppe för diskussion. Under de här korta promenaderna har vi talat om allt från fjärilars fortplantning till hur man kan lura tjuvar att äta upp sopor så man slipper gå ut med dem och hur man snabbast klarar av bossarna i spelet Super Mario på Tottes Nintendo DS.

I morse blev jag lite osäker på om Totte tycker att livet är trist, om han är glad att ha en lillasyster eller om han bara gillar att ha någon att skratta åt.

Totte: Det är tur att vi har Milla.
Jag: Ja, visst är det.
Totte: Ja, annars så skulle vi inte ha så mycket att skratta åt i den här familjen.