På slak lina

Idag vill jag tala om hattar. Ni vet, såna där hattar man har ganska många av och som man byter flera gånger om dagen. Alla har många hattar. Man kan ha en pappahatt, en brorshatt, en jobbhatt, en fotbollsgängshatt osv. Det tydligaste sättet att upptäcka att folk byter hatt är när de sitter i ett möte och frugan ringer. Då byts hatten på bråkdelen av en sekund. Är ni med på vad jag menar?

Vissa hattar har man på sig för att man gillar dem, en del för att man är uppfostrad att bära dem och vissa bär man kanske mest för att alla andra har en likadan och man inte vill sticka ut. Men, man har ändå de flesta av dem på sig av fri vilja. Man väljer liksom vilken hatt som passar bäst i sammanhanget och man gör det av fri vilja.

Idag har det varit en riktig hattdag. Laholmshatten dök upp från ingenstans och är till skillnad från de andra hattarna verkligen en hatt, en riktig fysisk hatt. När man bär den så är det tydligen förutbestämt att alla som bär den blir likadana. Det verkar vara en riktigt rolig hatt. Även om den kostar en massa pengar.

I Vellinge däremot, där dök det upp hatt som man inte vill ska finnas. Där har antagligen några få bestämt vilken hatt som ska bäras och en hel massa människor har valt att ta den på sig för att de inte vågar annat. Det är inte en rolig hatt. Det är en riktig jävla feghatt.

Man får absolut inte missa Prankmonkeys inlägg om Vellingehatten.

Citat om Laholmshatten:
“Finns det risk för att det blir bråk om vilken färg man vill ha?
– Nej det tror jag inte. Men det går att säga att nu gäller den gula hatten och då får man bara använda den. Den står för ett positivt synsätt.” (Aftonbladet)

*Hämtat från Wikipedia:
“… Under det följande åskvädret inser muminpappan att hattifnattarna endast kan upplevla känslor i samband med åskväder och att det är därför de eftersträvar ovädret så mycket. Han misstänker också att hattifnattarna kan dra till sig åskan genom att samlas så många på ett ställe.”