På slak lina

Nu står jag här igen, osynkad och psykotisk.

Jaha, nu stannade tåget i Arboga igen. Man undrar ju hur SJ försvarar en sån sak om man ringer upp och frågar. Usch!!!

Nej, jag säger nej till Arboga och föreslår att vi gör en valfråga av Arbogas vara eller inte vara. Det här känns inte seriöst!

Tänk dig att du är 13 år och din mamma tvingar dig att ta med din 10-åriga lillebror som lider av Tourettes syndrom på discot. Kanske är du en überpositiv person och tänker att det antagligen betyder att du kommer att bli festens medelpunkt. Eller så är du lite mer praktiskt lagd och snabbt konstaterar att det kan bli svårt att få hångla om det står en dreglande liten grabb och skriker – Runka kuken!! bredvid dig hela tiden.

Jag antar att det är ungefär så när man som parti har Jonas Pettersson på riksdagslistan. Man måste vara jävligt positivt lagd för att uppskatta det till fullo. Jävligt. Positivt. Lagd.

Det här är i alla fall hans nya valfilm. På riktigt.

Jag blir alldeles yr när jag försöker tolka den här försäljningsvideon. Ett svärd från World of warcraft, medelålders män, döda grisar, klädvalet skjorta och slips, bootsen med kött i, ölmagen, tipset om att förvara vapnet bredvid ytterdörren och ta-av-sig-glasögonen-för-att-förstärka-en-poäng-tricket. Information overload!!

Eller vad sägs om försäljningsargumenten: “This is why you buy a great sword. Because you can make thoose deep cuts trough flesh and bones.” och “That’s what a great sword is all about, deep penetration.”

Idag har jag varit ute på landet med barnen. Den yngsta, min tvååriga dotter, har inte så mycket naturvana men desto mer autistiska drag och är inne i en period som jag inte begriper mig på över huvud taget.

Milla: Ä de som låte?

Jag: Det är en pippi som kallas för gök.

Milla: Ä de som låte?

Jag: Det är göken!

Milla: Ä de som låte?

Jag: Göken!

Milla: Ä de som låte?

Jag: Det är göken som låter!!

Milla: Ä de som låte?

Jag: Det är bara din bror som leker…

Milla: Milla jädd!

I veckan har vi diskuterat kungahuset på kontoret. Jag påstod att Victoria är intelligent nog att inse hur fjantigt det här med kungahuset är. Två av mina kollegor sa emot. Jag påstod att Victoria inte skulle bli innerligt stött om hon under en intervju blev tilltalad med förnamn istället för kronprinsessan. Två av mina kollegor sa emot.

Sammanfattningen av den här veckans diskussioner ger mig en obehaglig känsla av att jag har högre tankar om kungahuset än mina kollegor. Att jag på något sätt skulle vara lite mer rojalist än vad de är. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Idag har jag rakat huvudet. Jag gör det ungefär en gång i månaden fast jag borde göra det varannan vecka. Fördelen med att göra det mer sällan är att man kan raka sig gammal. Alltså raka bort allt från pannan och uppåt så att den centimeterlånga utväxten på sidorna bildar en gubbkrans likt den som Ingvar Oldsberg har.

Varje gång jag har rakat fram gubbkransen så springer jag ut till min nio år yngre sambo och visar upp mig. Varje gång jag gör det så håller hon upp händerna framför ansiktet och skriker att hon inte vill se på mig när jag ser ut så. Jag skrattar varje gång.

Men varje gång jag står där med en nyrakad fejkgubbkrans och skrattar med en skrikande sambo framför mig så slår det mig… Att jag, varje gång jag gör så här, slås av insikten om att jag antagligen kommer att se ut så där snart. På riktigt alltså. Då är skämtet inte så jävla roligt längre…

Sitter på tåget och lyssnar på musik med telefonen i handen. In i tågvagnen kliver en grånad herre i 60-årsåldern. Han sätter sig ner på andra sidan bordet och plockar fram en iPhone. Efter några sekunder tittar han upp, ser sig omkring och lägger märke till att jag sitter mitt emot honom med en likadan telefon i handen.

Mannen ler mot mig, blinkar med ena ögat, höjer sin telefon litegrann och lyfter sin andra hand som om han vill göra en high five. Tiden stannar…

Vad i helvete!?! Han vill göra en high five för att vi har likadana telefoner! Vad gör man nu? Jag lyfter snabbt handen och ger honom tummen upp…

Dårgubben godtar min respons, böjer huvudet ner och börjar fippla med telefonen. Jag höjer volymen och bestämmer mig för att sova räv tills vi är framme.

Mannen kliver av i Arboga. Jag hatar Arboga.

Min übersmarta idé om att bara köpa extremfärgade strumpor för att lättare kunna matcha ihop par fick sig en kraftig törn i går. Helt plötsligt så låg alla strumpor förutom en orange och en blålila i tvätten.

När sånt här inträffar så får jag tvångstankar. Det enda jag kunde tänka på var att om jag råkade ut för en olycka och hamnade på sjukhus i medvetslöst tillstånd så skulle läkarna undra vad det var för psykiskt fel på mig. En medvetslös 40-åring med två olika borderlinestrumpor.

På lunchen köpte jag ytterligare tre par för att lugna nerverna…  

Någon som såg bröllopsintervjun med Daniel och Victoria på TV4 igår? Va fan är det frågan om? Var det på riktigt? Finns det verkligen medborgare som inte skäms å sveriges vägnar när sånt här sänds?

En bajsnödig snubbe som både låter och ser ut som om han konstant håller på att memorera ett 50-sidigt juridiskt dokument och en kvinnlig variant av Jay Leno som på allvar säger kungen och drottningen när hon talar om sina föräldrar. Och intervjuaren!?! Spänd som en jävla katapult inför risken att råka tilltala en 40 år yngre flicka med förnamn. När till och med herr ärkehertig Westling talade om Victoria som kronprinsessan så höll jag på att slå sönder TVn. Va fan!