På slak lina

Jag glömde mina kort och mina nycklar i sommarstugan när vi åkte hem efter midsommarfirandet. Nu sitter jag själv uppe i Stockholm efter att ha varit på kundmöte och kom på mig själv med att överdriva. Lite.

Tanken som slog mig var att jag nästan var som en uteliggare eftersom jag är 20 mil hemifrån och bara har 13 kronor att spendera. Det var ju en överdrift.

Men man kan ju faktiskt säga att jag är som en uteliggare med kontakter nu när jag har fått hjälp från kontoret med att beställa tågbiljett och sitter och bloggar om det på min iPad.

PS. Om någon befinner sig i närheten av Centralen så går det bra att bjuda mig, en uteliggare med kontakter, på fika innan tåget går klockan 15.07.

Uppdatering: Tack Johan för ölen. Du är numera inskriven som arvtagare…

Om det är någon som tyckte att SÄPO-jobbet som livvakt kändes lite coolt under bröllopet i helgen så vill jag komma med en varning. Det är nämligen inte alltid som man får springa bredvid kungliga brudpar klädd som Men in black. Ibland får man följa med när statsministern besöker svenska slakterier också. Inte lika coolt.

Zappade runt och hittade ett direktsänt lajvbröllop på SVT. Jag kan ju inte så mycket om sånt här, men jag tror att det är Tengil längst ute till höger och några från Sagan om ringen till vänster.

Är det någon som har hört talas om Lucid dreaming? Tydligen så ska man kunna lära sig att bli medveten om att man drömmer medan man drömmer så att man kan styra drömmen. I sömnen. Fast man är vaken. I drömmen.

Det mäktigaste är tekniken man ska använda för att kunna vakna upp i drömmen, fast man fortfarande drömmer, i sömnen. Den kallas för Reality check och går ut på att man ska börja göra Reality checks för att bekräfta att man är vaken när man är vaken så att man börjar drömma om att man gör Reality checks i drömmen vilka då inte funkar, duh, eftersom man är i drömmen. Fast man är vaken. I drömmen. När man sover.

Jag kan tänka mig att tekniker som Reality checks inte riktigt fungerar för alla. Folk som Daniel Collert, John Houdi, Per Gessle och samtliga medlemmar Peps Perssons band lär ju få problem med att avgöra om de sover eller är vakna.

Hur som helst så känner jag att alla fritidssysselsättningar som kräver Reality checks är värda minst ett försök. Så gå in på www.luciddreamguru.com och testa så kan ni väl höra av er om det funkar.

Jag och Indianen, två medelålders män, sitter här på kontoret och undrar om tjing tjong faktiskt betyder något på kinesiska. Alltså, skulle en kines höra två ord alternativt en halv mening om man sa det eller är det bara svensk hittepå? Är det kanske som om en kines skulle komma fram till oss och säga Hurdy burdy?

Allt flöt på ganska bra fram tills pastor Nils-Roland krävde att illustratören skulle utöka bordets yta så att man kunde få fram att kristna knarkare* faktiskt inte bara ägnar sig åt att injicera. Efter en kort workshop med ungdomspastor Simon så hade pastor Nils-Roland fastställt att kristna knarkare, förutom att injicera, också ägnar sig åt kortspel, vapeninnehav, whiskydrickande, kokainsnortning och kedjerökning. Detta måste illustreras.

Efter att ungdomspastor Simon med inlevelse hade berättat för pastor Nils-Roland om värstingen i byagårdsskolans sjätteklass bestämde sig pastor Nils-Roland för att krydda bilden lite extra genom att ge knarkaren ett skärp med nitar, hänga ett par nunchucks i dörrhandtaget och placera ett plastkranium på bordet.

Illustratören som nu hade tröttnat på att förändra bilden hela tiden påpekade att det faktiskt inte fick plats mer saker på bordet. Pastor Nils-Roland som var en ovanligt kreativ pastor fnös åt illustratören och förklarade att det faktiskt bara var att måla in ytterligare ett bord. Ett gammalt grånat fällbord i trä kanske!? Ja, då skulle faktiskt kraniet få plats.

När pastor Nils-Roland fick se slutresultatet blev han riktigt nöjd. Det här var starkt. Ingen kristen knarkare* vill väl injicera mer knark om de för sitt inre kan se att de då faktiskt även ger Jesus en riktig åktur. Men vänta lite!! Pastor Nils-Roland blev alldeles knäsvag. Han lyfte telefonluren och ringde till illustratören, skällde ut honom ordentligt och förklarade att illustrationen var tvungen att kompletteras eftersom huvudpersonen inte såg historiskt korrekt ut.

Dagen efter kom slutresultatet och jodå, nu var allt perfekt. Eller mer än perfekt. De gyllengula slingorna i Jesus hår glänste nu likt ärkeängeln Gabriels vingar i Nasarets sol.

* Ja, jag förutsätter att kampanjen vänder sig mot kristna knarkare eftersom jag har svårt att tänka mig att ickekristna knarkare har några problem med att skicka upp en laddning i Jesus.

Man skulle kunna skoja om att reklambranschen gjorde bättre saker förr.
Men jag vågar inte…

Här är annonsen som den kristna tidningen Dagen anser att läsarna kan ta skada av att se.

Jag bjuder på annonsplats med förhoppningen att någon av ledarna eller deltagarna på lägret bjuder tillbaka med en kommentar som ger en hyfsat lättbegriplig förklaring till hur ni överhuvudtaget kan respektera en gud som er. För ska sanningen fram så har jag svårare att förstå er än tidningen Dagen.

Nu har den där mellanblonda killen med europeiskt utseende från mellanöstern lagt ribban igen. Ni vet, den där killen som tyckte att det var en bra idé att leverera världens viktigaste insikter i form av liknelser i en tid när vanligt folk förlitade sig på att föra saker vidare genom viskleken. Ja, den där killen som i sin ursprungliga skepnad mördade bebisar och krävde djuroffer, våldtäkter och folkmord av sina undersåtar för att sen låta sig bli född av en oskuld så han kunde lära oss moraliskt förkastade vad kärlek är.

Nu fortsätter Guds/Jesus/den Heliga andens framgångssaga genom att tidningen Dagen, till skillnad från alla andra gudsfrånvända tidningar, väljer att pissa på alla nya fjantlagar som påstår att vi inte ska diskriminera folk på grund av hudfärg eller sexuell läggning. Ett kristet hbtq-läger för ungdomar får inte annonsera av hänsyn till läsekretsen. Jojomensan, jag antar att det är precis som att vägra införa en annons i SD-kuriren med bild på mörkhyade Sverigedemokrater av hänsyn till läsarna. Det är kärlek.

Nu väntar jag på svaret till den här kommentaren som kom efter att Dagens ansvarige utgivare Elisabeth Sandlund försvarade beslutet:

- – - – - -

“För mig har ödet att jag blev homosexuell varit det största enskilda helvetet i mitt liv. Jag var elva år när jag började ana att det var så det var. Jag hoppades länge att jag skulle ha fel. Hela min ungdom förgick i ett kämpande med detta, men idag är jag någorlunda tillrätta i att leva som den jag är.

För är det inte omedvetenhet, då vet jag inte hur jag ska komma runt att det måste vara någon form av avsaknad av empati. Kanske inte direkt illvilja, men åtminstone oförmåga till empati.”

- – - – - -

Svaret på den kommentaren, hur man ursäktar ett sådant här beteende, är precis det jag INTE vill lära mina barn. För det svaret lär ha potential att ursäkta bra mycket skit.

Jag avslutar med en video och ett citat från “läsekretsen“:

“Synden är någonting hemskt fruktansvärt och vidrigt. Synden leder till döden. Det är dess lön.”

Idag har jag lärt mig att Carl Philip är beskyddare av Mustaschkampen. Jag har ingen aning om vad det betyder eller vad det finns för krav på mustaschkampsbeskyddare, men visst tänker man varken på mustasch eller prostata när man tänker på Carl Philip. Själv tänker jag mer på Silvia. Men Silvia är beskyddare av Svenska Folkdansens Vänner och Carl Gustaf är beskyddare av Svenska Kennelklubben.

Sammanfattning:
Carl Philip = Mustasch
Silvia = Folkdans
Kungen = Kennelklubben