På slak lina

Den första saken
Julian Assange, mannen som grundade Wikileaks, har idag informerat alla journalister om att han tidigare har varnats för sexfällor. Att pålitliga källor har berättat för honom att Pentagon planerar att skicka hemliga sexagenter för att snärja honom. Jomenvisstserru. Sen åkte han till Sverige och knullade lite.

Allvarligt. Respekten för den här mannen borde vara som bortblåst oavsett om han har våldtagit någon eller ej. Men nej, merparten av alla miljontals inlägg och kommentarer om händelsen tror på sexagentsteorin och att Mr Assange är en reko kille som trots hoten om sexfällor bara ville ligga lite.

Den andra saken
Gudrun Schyman blev ytterligare en politiker som trodde att man gör en insats om man på bästa sändningstid försöker diskutera sakligt med Sverigedemokraterna. En kvinnlig fd. kommunist som till vardags talar om könsmaktsordning. Jag upprepar: kvinna, fd. kommunist och feminist. Jajamensan, på henne lyssnar nog män som har lägre intelligens än snittet och gillar att ha sex till Nordmans greatest hits.

Kan någon berätta för Gudrun att det här handlar om ett parti vars väljare tilltalas av brottsstatistik trots att SD är det parti som har flest politiker representerade i just den statistiken. Man kan liksom inte toppa det.

Stewie_Griffinn: Meg’s Such a douche-bag she thinks that ‘LOL’ means Lots Of Love. She writes… Dear friend, I’m sorry for the Death of your sister. LOL.

-

Tänk vad skönt det är att vi som människor till slut, efter miljontals år, har nått fram till de ideala spelreglerna vad gäller socialt umgänge. Visst är det härligt att umgås med varandra på ett korrekt sätt. Ett sätt som följer väl fungerande mallar och inte lämnar något större utrymme för ett personligt uttryck. Ett sätt som skiljer oss från djuren.

Man undrar ju hur det var förr i tiden när folk mest bara umgicks. När man träffade någon för första eller hundrade gången och liksom bara improviserade. Helt utan vett och etikett. Hur skulle man då veta om den man umgicks med var något att ha.

Det är med det här i bakhuvudet som jag läser hur allas vår Magdalena Ribbing beskriver det korrekta skålbruket, seden vi alla stöter på då och då. När jag ser det nedskrivet så känns det riktigt, riktigt naturligt och inte alls så där krystat som det ibland kan kännas.

Skålande med alla eller flera på en gång vid bordet går till så att man höjer sitt glas, sveper med blicken mot dem man ska skåla med, sist innan man ska dricka vinklunken ser man på sin bordspartner, därpå dricker man och gör samma procedur i omvänd ordning: bordspartnerns blick, svepande blick runt bordet, ner med glaset.
Magdalena Ribbing

“Tvångssyndrom är en psykiatrisk diagnos som kännetecknas av upprepade ritualer eller tankar. Det internationella namnet är Obsessive-Compulsive Disorder, OCD. [...] OCD behandlas antingen med psykoterapi i form av KBT eller också med SSRI-preparat.”
Wikipedia

På lördag har vi fest på byrån. Eftersom det sammanträffar med dagen då kungen kommer till stan så ränner en av projektledarna runt och sätter upp kungliga porträtt. Själv försöker jag hålla jämna steg med sax och snabblim.

Lite roligt är det väl när Birger Östberg från Feministiskt initiativ svarar på frågan om varför man ska rösta på honom:

- Det behövs fler män i politiken som tar jämställdhetsfrågorna på allvar!

-

Ibland hoppar verkligheten fram och biter en i arslet. Man liksom ställs inför konsekvenserna av det som man själv har sagt, gjort eller bara låtit ske. Ett slags verklighetsfacit.

När verklighetsfacitet börjar tugga på en under en livesändning i P1 så har man inte många sekunder på sig att reagera. Man får antagligen basera hela sin reaktion på en ryggradsreflex. Av eller på. Spela död eller slåss. Rätt eller fel. Nu eller aldrig.

Ja, eller också är man otydlig, drar lite floskler och snackar runt ämnet i ett försök att inte tappa röster från verklighetens verklighetens folk.

Nu är jag här! Om det är någon som undrar.

Idag har jag läst det sorgligaste inlägget jag någonsin har läst. Det är en fd. kristdemokratisk kvinna som är så uppskrämd av all sverigedemokratisk hatpropaganda att hon accepterar förlusten av sina barn i kampen mot det som är henne främmande. Hon skriver:

“Det här riktar jag till alla som hatar och föraktar Sverigedemokraterna. Jag riktar det även till mina barn som tagit avstånd från mig. Försök förstå min sorg och min vrede! Sorgen över vad vi håller på att förlora och vreden över vad vi istället tvingas att anamma. Sverige och hela Europa är idag på väg att överge vårt samlade västerländska kulturarv.”

Så sjukt och så snurrigt. Här har vi en rädd/sjuk kvinna som tror att hon försvarar ett västerländskt kulturarv genom att lyfta fram ett parti grundat av nynazister. Hon beklagar att Sverige håller på att förlora något hon inte ens kan beskriva samtidigt som hon accepterar förlusten av sina egna barn. Så obegripligt ointelligent och sorgligt.

Någon lämnade en kommentar här igår och tyckte att vi ska bemöta de här människorna med sakliga argument!? Hur verklighetsfrämmande är man då?

Jag sitter hos en kund i Stockholm och ser att deras IT-avdelning har döpt det trådlösa nätverk till vomIT. Betyder inte det kräkas?

1. Mannen i filmen heter Benny Hinn.

2. Benny Hinn kan bota cancer, förlamningar och diverse sjukdomar med sin kavaj.

3. Kavajen och Benny Hinn var nyss i Sverige och botade lite på inbjudan av Livets ord.

4. Livets ord har flera medlemmar på höga poster inom Kristdemokraterna.

5. Kristdemokraternas partiledare heter Göran Hägglund.

6. Göran Hägglund är socialminister.

7. En socialminister ansvarar bland annat för ett lands sjukvård och folkhälsa.

8. Hälsa kan återfås av att någon viftar med en kavaj.

9. Göran Hägglund har en kavaj.

10. Flera politiker på höga poster inom Kristdemokraterna tror antagligen att Göran Hägglund kan bota cancer.