På slak lina

Jag måste säga att jag blev lite överraskad av att yogakurserna i Stockholm är så pass dyra. Man får betala nära 1800 kronor för ett pass i veckan mellan september och november om man inte kan bli gravid. Om man mot all förmodan lyckas bli gravid så betalar man bara 1250 kronor för samma period.

Eftersom alla inte har 1800 kronor över eller möjlighet att bli gravida så vill jag tipsa om Purr-fect Yoga. Ett mycket billigare alternativ eftersom allt man behöver är en katt som kostar ungefär en tjuga på Blocket.

Om man liksom jag har börjat tröttna på Parken Zoo i Eskilstuna efter fem besök på lika många år så vill jag tipsa om något som kan liva upp stämningen lite. Vid varje nytt djur så berättar ni vad djuret heter, vilket land djuret kommer ifrån och ATT DE ÄTER SMÅ BARN!!!

Varför ser det ut som om det är Al Gore som sjunger i Spandau Ballet numera? Håller inte han på med miljögrejer?

Snabbknyt dina skor

Snabbklä av dig din t-shirt

Snabböppna din läskeblask

Snabbkyl din läskeblask

Snabbskala din potatis

Snabbskala din banan

Snabbparkera din bil

Snabbtrösta din bebis

Snabbtorka ditt nagellack

Snabbta bort din våta sand

Snabbhäll din ketchup (typ Heinz)

Snabbskala ditt ägg

Snabbonus: Snabbtitta på Titanic

När jag ändå är inne på fågelskådning så kan jag ju inte låta bli att tipsa om lite utbildning.

Är man intresserad av närkontakt med fåglar så får man absolut inte missa Medborgarskolans kurs i duvmatning.

Anmäl er här

Jag är uppväxt med en pappa som kunde ägna hela kvällarna åt att sitta inne i vardagsrummet och lyssna på kasettband med fågelkvitter. Det var någon minuts fågelkvitter följt av en myndig gubbstämma som uttalade fågelns namn på både svenska och latin. Sen nästa fågel. Kvitter, svenskt namn, latin och vidare till nästa fågel.

Min pappa satt för det mesta bakåtlutad i en fåtölj med ögonen slutna, puffandes på sin pipa och uttalade alltid de latinska namnen innan gubben på kassetten. Ibland visslade han med och jag tyckte att han var jättekonstig. Fågelskådare var gubbar. Fågelskådare var konstiga.

Häromdagen så läste jag en artikel på Nyheter24 där redaktören för tidningen Fågelvännen, Daniel Green, försökte svara på varför det dräller ned så mycket döda fåglar från himlen nuförtiden. Hans svar har för alltid förändrat min syn på fågelskådare.

Från Nyheter24:

Samtidigt vill Daniel Green själv inte utesluta att fågeldöden i Falköping är ett tecken på att domedagen är nära:

– Det var ju solförmörkelse i går också. Som gammal Tintin-läsare kan man ju lägga ihop de här grejerna och misstänka att det är något skumt på gång. Kom ihåg var ni hörde det först, säger Green.

Idag har @JoakimJ lärt mig att de enda tre representerade samhällsgrupper som dricker folköl är:

1. Småbarnsföräldrar.
2. Underåriga högstadie- och gymnasieelever.
3. Medel- och övre medelålders företrädare för begreppet persiennfylla som av någon anledning ska upp tidigt dagen efter och därför tar det “lite lugnt” kvällen innan.

-

Har för första gången sett ett helt avsnitt av På spåret. En anledning till att jag höll ut kan vara min fascination över hur halva Hassangänget helt plötsligt har gått och blivit medelålders tillsammans med mig. Där satt Erik Haag, Fredrik Lindström och Kristian Luuk, introducerade av ett åttiotalsintro och drog i gamla nödbromsar. De busringde i radio, dominerade ZTV och så pang så sitter de och kör Oldsbergs gamla ordlekar i SVT Play. Skumt.

Det kändes jättekonstigt att se den überintelligente Fredrik Lindström degraderad till att sitta på en stol snett bakom Luuk. Han var lite som en bingovärdinna på ett demensboende där han satt och snurrade på en konservöppnare när Kristian Luuk ställde en fråga om konservöppnare, visade upp en fotboll när Luuk ställde en fråga om en fotboll och så vidare. Kanske var det ett krav från Marcus Birro som var med och tävlade?

Jag tror att jag ska testa ett avsnitt till, ett utan Marcus Birro, för att verkligen kunna avgöra om jag ändå inte tilltalas lite av ett program där man ska se på tågräls och komma på var slutstationen ligger.

Nu tänkte jag tillåta mig själv att bli lite mjuk i kanterna och be om hjälp.

För ungefär ett år sedan så talade jag och en kollega om hur olika en julafton kan se ut för barn här i Sverige. Vi försökte föreställa oss hur en fattig jul kan se ut eller hur det kunde kännas för barn som av olika anledningar var tvungna att fira julen på en flyktingförläggning eller bakom låsta dörrar på en kvinnojour.

Vi bestämde oss för att ringa runt lite och fick kontakt med några helt underbara människor som, i flera fall helt utan ersättning, jobbade med att hjälpa de här barnen och deras anhöriga. De berättade för oss om mammor och barn som inte ägde annat än kläderna de hade på sig, hur vissa inte ens hade skor, utan mitt i vintern hade dykt upp i strumplästen efter att ha flytt från någon som ville dem illa och vi fick höra om asylsökande föräldrar som inte kunde vara ute och leka med sina barn eftersom de inte hade råd att köpa ens de billigaste begagnade vinterskorna.

Vi fick lära oss att ett barn som bor på en flyktingförläggning får ca. 360 kr i månaden (hälften om man har fler än två barn) vilket ska räcka till kläder, sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar och fritidsaktiviteter. Det är lite över 4.000 kronor om året som ska räcka till allt… blöjor, nappar, vinterkläder osv. osv. Samtidigt så räknar man med att julhandeln här i Sverige kommer att omsätta 64,7 miljarder. Vissa har hur mycket som helst när andra inte har något alls.

Vi bestämde oss för att göra något för de här barnen. Vi tänkte att även om vi inte kunde lösa några problem så kunde vi kanske i alla fall ge några av barnen och deras föräldrar ett extra litet leende på julafton. Så vi kontaktade våra bekanta och tillsammans med dem så samlade vi ihop en massa leksaker som vi slog in och gav bort. Det blev så uppskattat att vi tänkte göra det till en årlig tradition.

Därför så tänker jag uppmana alla Örebroare som besöker den här bloggen att gå in på vår Facebookgrupp och läsa mer. Jag tänker också uppmana alla er som inte kommer från Örebro att ringa till socialtjänsten, Migrationsverket eller närmsta kvinnojour/kvinnohus för att se om det finns några barn i er närhet som kan behöva lite extra omtanke i jul. Det enda som krävs är lite tid och några vänner.

Någon har valt att visa upp sina känslor utanför kontoret. Det uppskattas.