PÃ¥ slak lina

Nu börjar jag att bli riktigt säker på att parkera mitt miljöpartist(?)fordon. Idag upptäckte jag att det bara krävs två parkeringsrutor om man låter bli att parkera på bredden.

Jag, copywritern och byråns ende indian bestämde oss i ett svagt ögonblick för att satsa allt på iPhone-appen Hundred Pushups, appen som i stort sett garanterar att vi inom 6 veckor klarar av att göra 100-150 armhävningar i sträck. Copywritern räknade ut att tidpunkten för det här undret ligger runt den 15 april. Troligt.

Så, igår gjorde jag i alla fall första övningen. 45 armhävningar uppdelade på fem set med en minuts vila mellan varje. Resultatet? Idag klarar jag knappt av att höja armarna för att byta kanal på TVn. Jag är så grymt jävla otränad. Eller rättare sagt, jag VAR grymt jävla otränad. I förrgår.

Så, nu har jag inhandlat ett program till mobilen som, på bara fem veckor, ska hjälpa mig att klara av över etthundra armhävningar i sträck. Kanske till och med 150 stycken. I sträck.

Varför? Ja, det undrar jag också. Vad kan man möjligtvis ha för nytta av att kunna göra över hundra armhävningar?

Jag har skaffat en cykelkärra för att underlätta den dagliga transporten av barn till dagis och plötsligt sÃ¥ känner jag mig som en miljöpartist. Jag vet inte om den känslan är befogad eller om det faktiskt finns folk med andra partisympatier som använder cykelkärra? Jag är ytterst tveksam…

Området jag bor i innehåller mest högerfolk och riktigt stora bilar är standard. Bland annat så huserar en folkpartistprofil här. Jag tror att det är hans fru som brukar dåna in till dagis i nån stadsjeepsliknande farkost (eller en sån där jättestor blåsvart bil som vi utan körkort och bilkunskaper brukar beskriva modellen).

Med min stora cykelkärra så skulle man kunna tro att jag har börjat närma mig storbilsfolket, att vi numera skulle ha lite mer gemensamt eftersom vi alla framför större fordon än de andra, men det kändes inte riktigt så när jag i morse valde att parkera mitt nya ekipage på en av dagis sällsynta parkeringsrutor. Storbilsfolket uppskattade INTE det tilltaget. Att ockupera en hel parkeringsruta med ett miljöpartistfordon är tydligen fel. Bara därför så ska jag göra det till en vana. Högerfolk ser nämligen mycket roliga ut när de ser något de inte gillar. I alla fall till skillnad mot vänsterfolk som oftast ser lika uttråkade ut hela tiden.

Som tur är så påstår byråns ende indian att jag inte tas för miljöpartist så länge det bara är barnen som använder cykelhjälm. Det tycker jag är skönt. Tror jag.

-

Jag var hos tandläkaren idag. Innan undersökningen så påpekade han att jag hade lite torra läppar och frågade om jag ville ha lite Lypsyl. Jag sa nej. Var det oartigt?

-

Jag blev intervjuad via mail häromdagen. Det var tidningen/reklambyrån/förlaget/elbolaget (?) ETC som i en artikel om Söderfamiljen ville ställa några frågor om det som beskrivs som fejkbloggar. När jag så här i efterhand läser vad jag har skrivit så inser jag att det låter pretentiöst. Jävligt pretentiöst. Eller vad sägs om det här angående fejkbloggar:

– Personligen föredrar jag att den eller de som ligger bakom bloggen vill säga något med den, eller åtminstone har ambitionen att bidra med något i samhällsdebatten.

och

– Jag ser det hellre som en föreställning som, om den utförs bra, kan involvera läsarna på ett sätt som traditionell litteratur eller en färdigskriven teaterpjäs inte kan.

Jag tänker försvara mig med att jag faktiskt skrev bra mycket mer än det som hamnade i artikeln, saker som kanske förklarade de här raderna lite mer.

-

Med start idag sÃ¥ blir fredagskvällarna verkligen supernice! Min sambo är ju en före detta tävlingsdansare i latinamerikansk dans vilket betyder att fredagskvällarna frÃ¥n och med nu bara kommer att handla om Let’s Dance. Ey, det är ju verkligen min kopp te.

Ã…rets deltagarlista är ju dessutom rakt upp i min allé. En hel vÃ¥r med härligt opretantiösa och allvetande Birromackan och Agneta “Fucking” Sjödin VARJE fredag. Yummie!

Vad säger man!? Ey, superpepp!!

Jag spenderade nästan hela förra veckan på ett Teneriffianskt hotell. Flera gånger varje dag stötte jag där ihop med en stor rakad snubbe. En amerikansk fotbollstyp. Ni vet, en sån där som är starktjock, alltid plutar uppkäftigt med läpparna och har minst en Tysonvalk i nacken. En sån där snubbe som man inte vill stöta sig med.

Han var där med fru/flickvän och två barn i tioårsåldern. Det kunde ha sett ganska gulligt ut med en så stor och biffig pappa till två så gulliga små tjejer men det var något som störde. Något som jag gick och grunnade på hela veckan. Hans kortkortärmade tshirts kunde nämligen bara dölja en fjärdedel av den SS-tatuering han hade på högerarmen.

I vanliga fall så brukar jag inte grunna på såna här saker speciellt länge innan jag, ganska maniskt, är tvungen att fråga varför, var eller hur. Men läget att ställa frågan inföll aldrig och de öl jag behöver för att strunta i om läget infunnit sig eller ej drack jag inte. Dessutom så vet jag att min sambo inte alltid gillar att jag talar med främlingar om fel saker.

Så, därför undrar jag nu om det är någon här som kan något om symbolik. Någon som vet om det finns någon annan anledning att tatuera in två stora S i blixtstil på överarmen eller om det bara är så, att vissa småbarnsföräldrar inte tycker att det här med nazism är något att skämmas över.

Kuken!!! De spanska flygledarna bestämde sig för att gå ut i strejk tio minuter efter att jag och Cilla hade checkat in på flygplatsen med två tokspeedade ungar. Så, nu blir det tre och en halv timmes extra rolig semester i en av världens tråkigaste vänthallar.

Jag berättade för Cilla att jag också tänkte gå ut i strejk. Hon verkade inte uppskatta den kommentaren.

Mmmmmmm… smÃ¥barnssemester!!

Det visade sig att det inte var meningen att jag skulle sitta i Flen. ByrÃ¥ns enda copywriter (vars starka sida INTE handlar om teknik) hade skickat ett sms när jag var pÃ¥ väg till Flen och berättat att jag inte skulle kliva av utan fortsätta mot Stockholm. Problemet var att han skickade det till mitt fasta nummer. Ahhhh… Efter tvÃ¥ timmar depression i Flen sÃ¥ fick jag i alla fall tag pÃ¥ ett tÃ¥g som ledde mig vidare till förbeställda liljor, hemliga förvaringsboxar och Berns Asiatiska.

Kvällens största självinsikt kom när vi satt vid bordet bredvid scen pÃ¥ Norra Brunn och Johan Rehborg gissade publikens yrken. Oss tittade han pÃ¥ i tvÃ¥ sekunder och sa: “Ni chillar lite va? Jobbar pÃ¥ reklambyyyyyyrÃ¥ pÃ¥ söder!”.

Kvällen största överraskning kom dagen efter när jag hittade den här (stående) videon på mobilen. Någon som kan Stockholms uteställen och vet var vi var? Kul måste det ha varit i alla fall, för jag kan skymta byråns enda indian och en mustaschsnubbe med uppknäppt skjorta.

-

-