På slak lina

Sitter på bio med min bror vilket alltid är en upplevelse. Min bror hatar nämligen andra människor. Åtminstone när han går på bio. Och när jag säger hatar så menar jag hatar. Han kan tala om dåliga bioupplevelser i flera år.

Finns det någon i salongen som har godis med papper på, tuggar med öppen mun eller viskar något till stolsgrannen så hyschar han. Ljudligt.

Nu tittar han snett på mig. Kanske är det för att jag bloggar!?

Sitter på tåget på väg hem från Stockholm. Bredvid mig sitter en kille och Facebookar. I tio minuter har jag försökt att snegla fram vad han heter så att jag kan poka honom på Facebook från sätet bredvid.

Det kändes som en rolig idé i början men nu verkar han mest lite stirrig över att jag sitter och sneglar på hans skärm och idén börjar kännas sådär. Kanske kan man lätta upp stämningen genom att poka honom på riktigt med en IRL-poke? Eller inte?

Eftersom han sitter och läser på AIKs forum så har jag nu bestämt mig för att låta bli. Mina fördomar säger mig att rakade AIKare inte har någon humor. Även om de är välklädda.

PS. NIRL står i min värld för Not IRL om det är någon som undrar. Jag kom på att man kan skriva online istället men nu orkar jag inte ändra. Förlåt.

På lördag har vi fest på byrån. Eftersom det sammanträffar med dagen då kungen kommer till stan så ränner en av projektledarna runt och sätter upp kungliga porträtt. Själv försöker jag hålla jämna steg med sax och snabblim.

Nu är jag här! Om det är någon som undrar.

Hamnade på grund av platsbrist i en av SJs förstaklasskupéer. Vilken härlig känsla av lyx det är. Helt plötsligt så slipper jag sitta och trängas med kvinnor. Här i första klass så har man samma benutrymme och samma service men får den stora äran att trängas med en massa män över 60 som luktar messmör.

Av någon outgrundlig anledning så verkar kvinnor inte vilja betala dubbla biljettpriset för den här upplevelsen. Vilka jävla losers…

Jag har börjat löpträna. Man skulle nog kunna kalla det för jogging men löpträning låter mycket bättre. Precis som i så många andra sammanhang så tänker jag på mig själv som en ganska duktig löpare eftersom jag var det i tonåren. Jag kan till och med intala mig själv att jag har en hyfsad grundkondition eftersom jag hade mycket bra kondis när jag var tonåring. Det var i mitten på 80-talet…

I alla fall… Under min första runda så upptäckte jag att jag kunde känna mina bröstmuskler. Inte så att de gav mig framåtvikt eller så men jag kände att de guppade. Man boobs!!! Satan!

Det här har lett fram till två frågor som jag måste söka svar på.

1. Om man löptränar med man boobs, eller manspattar som jag antar är samma sak fast på läkarspråk, kan man då få hängbröst? Måste jag skaffa sportbehå för män eller försvinner brösten i samma takt som dom skulle bli hängiga när jag springer?

2. Måste jag omdefiniera mig själv nu? Är jag samma kille fast jag börjar få bröst? Betyder brösten att jag kommer att börja gilla katter, såpoperor och böcker av Joan Collins?

PS. Jag har upptäckt att det finns sidor på nätet för såna som jag: www.manboobssolutions.com

Jag glömde mina kort och mina nycklar i sommarstugan när vi åkte hem efter midsommarfirandet. Nu sitter jag själv uppe i Stockholm efter att ha varit på kundmöte och kom på mig själv med att överdriva. Lite.

Tanken som slog mig var att jag nästan var som en uteliggare eftersom jag är 20 mil hemifrån och bara har 13 kronor att spendera. Det var ju en överdrift.

Men man kan ju faktiskt säga att jag är som en uteliggare med kontakter nu när jag har fått hjälp från kontoret med att beställa tågbiljett och sitter och bloggar om det på min iPad.

PS. Om någon befinner sig i närheten av Centralen så går det bra att bjuda mig, en uteliggare med kontakter, på fika innan tåget går klockan 15.07.

Uppdatering: Tack Johan för ölen. Du är numera inskriven som arvtagare…

Nu står jag här igen, osynkad och psykotisk.

I veckan har vi diskuterat kungahuset på kontoret. Jag påstod att Victoria är intelligent nog att inse hur fjantigt det här med kungahuset är. Två av mina kollegor sa emot. Jag påstod att Victoria inte skulle bli innerligt stött om hon under en intervju blev tilltalad med förnamn istället för kronprinsessan. Två av mina kollegor sa emot.

Sammanfattningen av den här veckans diskussioner ger mig en obehaglig känsla av att jag har högre tankar om kungahuset än mina kollegor. Att jag på något sätt skulle vara lite mer rojalist än vad de är. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Idag har jag rakat huvudet. Jag gör det ungefär en gång i månaden fast jag borde göra det varannan vecka. Fördelen med att göra det mer sällan är att man kan raka sig gammal. Alltså raka bort allt från pannan och uppåt så att den centimeterlånga utväxten på sidorna bildar en gubbkrans likt den som Ingvar Oldsberg har.

Varje gång jag har rakat fram gubbkransen så springer jag ut till min nio år yngre sambo och visar upp mig. Varje gång jag gör det så håller hon upp händerna framför ansiktet och skriker att hon inte vill se på mig när jag ser ut så. Jag skrattar varje gång.

Men varje gång jag står där med en nyrakad fejkgubbkrans och skrattar med en skrikande sambo framför mig så slår det mig… Att jag, varje gång jag gör så här, slås av insikten om att jag antagligen kommer att se ut så där snart. På riktigt alltså. Då är skämtet inte så jävla roligt längre…