Ibland gör man saker mot bättre vetande. Ett sånt exempel är att ta med barnen ut på restaurang en lördagskväll.

Att sitta med våra barn i åldrarna två och sex år hemma vid matbordet är sällan en lugn upplevelse. De har ju liksom varken lärt sig bordskick, konsten att föra ett vettigt samtal eller fått grepp om hur låg volym det faktiskt behövs för att alla runt bordet ska höra vad man säger. Med den erfarenheten så är steget egentligen ganska långt till att kunna tänka sig att dra med dem ut på restaurang. Men icke. Någon del av hjärnan slår liksom av när en annan del målar upp ett restaurangbord med levande ljus där barnen sitter tysta och njuter av vällagad mat med tindrande ögon.

Som tur är så fick barnen en pysselbok tillsammans med menyn. Det sysselsatte dem i två till tre minuter. Pysselboken innehöll dessutom ett par hypnosglasögon vilket ledde till att sexåringen under ytterligare några minuter försökte att hypnotisera mig till att tro att jag var en skål med eld(?). Sedan var vi där i en och en halv timme till.

Två snabba tips till ovana föräldrar:
1. Ge inte barn godis innan ett restaurangbesök.
2. Tänk inte “Kanske dags att de får lära sig äta något nytt”.

Idag fick jag skäll av dagisfröken när mina hörlurar avslöjade att jag spelade den här låten. Va!?! Är det något fel på allvarsam och djuplodande musik? Man kan ju inte bara flamsa runt jämt.

-

Motorvägen. Is. 50 km/tim.

Som tur är så är det en kvinna som kör.

Jag är uppväxt med en pappa som kunde ägna hela kvällarna åt att sitta inne i vardagsrummet och lyssna på kasettband med fågelkvitter. Det var någon minuts fågelkvitter följt av en myndig gubbstämma som uttalade fågelns namn på både svenska och latin. Sen nästa fågel. Kvitter, svenskt namn, latin och vidare till nästa fågel.

Min pappa satt för det mesta bakåtlutad i en fåtölj med ögonen slutna, puffandes på sin pipa och uttalade alltid de latinska namnen innan gubben på kassetten. Ibland visslade han med och jag tyckte att han var jättekonstig. Fågelskådare var gubbar. Fågelskådare var konstiga.

Häromdagen så läste jag en artikel på Nyheter24 där redaktören för tidningen Fågelvännen, Daniel Green, försökte svara på varför det dräller ned så mycket döda fåglar från himlen nuförtiden. Hans svar har för alltid förändrat min syn på fågelskådare.

Från Nyheter24:

Samtidigt vill Daniel Green själv inte utesluta att fågeldöden i Falköping är ett tecken på att domedagen är nära:

– Det var ju solförmörkelse i går också. Som gammal Tintin-läsare kan man ju lägga ihop de här grejerna och misstänka att det är något skumt på gång. Kom ihåg var ni hörde det först, säger Green.

Efter att ha sett både Tehataren och Jävla Jenny visa upp dagens outfit så känns det som om jag måste höja standarden lite, man kan ju inte klä sig hur som helst bara för att man är ledig (även om Tehataren verkar vara på väg att snickra eller kriga). Men just nu så inser jag att jag inte helt kan stå för det jag har på mig eftersom jag bara har köpt strumporna själv. Men jag klädde på mig själv i morse i alla fall.

Cardigan (present från sambon)
Pyjamasbyxor (present från sambon)
Tofflor (present från svägerskan)

Dessutom så betyder resor, i alla fall när man är fyra personer och flyger med mellanstora flygplan, att någon måste umgås med främlingar. Jag fick äran att spendera sex timmar bredvid två storväxta kvinnor i övre medelåldern vars största problem var procenthalten på de likörer de skulle förbeställa till hemresan och kvalitén på den speciella diabetesmaten de fick att äta.

Ett seriöst whiskyrace och oförmågan att ta av sig ytterkläderna i en, för dem alldeles för trång flygstol gjorde att kvinnorna frustade sig genom hela flygresan. Själv var jag bara en hårsmån från att ge efter och hänga på deras alkoholfrossa bara för att bedöva den värsta smärtan. Självklart så visade det sig att största kvinnan som satt alldeles bredvid mig var en sån där person som inte respekterar armstödens roll som platsavgränsare vilket ledde till att jag fick äta min lilla inplastade SAS-måltid i en kroppsställning inte helt olik Stephen Hawkings.

Men, vi överlevde. Ungarna skötte sig exemplariskt, planet störtade inte och jag lyckades låta bli att nödslakta kvinnorna bredvid mig. Undantagstillståndet är avblåst.

Idag gillar jag läget i alla fall. Att det är 23 plusgrader och strålande sol här där jag är hjälper nog till lite. Dessutom så är jag lite osäker på om det är vinterhalvår här just nu. Här är det lite som Sverige fast tvärtom.

Idag ställde sexåringen några frågor om det finska språket vilket ledde in mig på Wikipedia där jag hittade den här texten:

“Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar.”

Hallå!?! Jag blir nästan lite konspiratorisk och misstänker att någon har lagt upp ett stycke låtsastext för att jävlas med oss som inte var tillräckligt uppmärksamma i skolan.

Svar från Siewert Öholm till Linnéa Transchiöld