På slak lina

Möte eller inget möte? Just nu sitter jag och väntar på att mina kära Stockholmskollegor ska infinna sig. Den akademiska kvarten har passerat och jag har precis fått reda på att de står i kön nere på McDonalds.

Vad är det med Stockholmare och McFlurry?

På lördag har vi fest på byrån. Eftersom det sammanträffar med dagen då kungen kommer till stan så ränner en av projektledarna runt och sätter upp kungliga porträtt. Själv försöker jag hålla jämna steg med sax och snabblim.

Jag sitter hos en kund i Stockholm och ser att deras IT-avdelning har döpt det trådlösa nätverk till vomIT. Betyder inte det kräkas?

Hamnade på grund av platsbrist i en av SJs förstaklasskupéer. Vilken härlig känsla av lyx det är. Helt plötsligt så slipper jag sitta och trängas med kvinnor. Här i första klass så har man samma benutrymme och samma service men får den stora äran att trängas med en massa män över 60 som luktar messmör.

Av någon outgrundlig anledning så verkar kvinnor inte vilja betala dubbla biljettpriset för den här upplevelsen. Vilka jävla losers…

I dag får byrån en ny VD. Då måste man tänka sig för. Man vill ju göra ett bra första intryck. Därför bär jag slips! Han är man och jag är man, han är professionell och jag är professionell, han vet var han har mig och jag vet var jag har honom. Manlig bonding!

I veckan har vi diskuterat kungahuset på kontoret. Jag påstod att Victoria är intelligent nog att inse hur fjantigt det här med kungahuset är. Två av mina kollegor sa emot. Jag påstod att Victoria inte skulle bli innerligt stött om hon under en intervju blev tilltalad med förnamn istället för kronprinsessan. Två av mina kollegor sa emot.

Sammanfattningen av den här veckans diskussioner ger mig en obehaglig känsla av att jag har högre tankar om kungahuset än mina kollegor. Att jag på något sätt skulle vara lite mer rojalist än vad de är. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Det måste vara något fel på mina smaklökar. Det bara måste vara så!? Alternativet är att det finns massor av människor som på pin kiv sitter och låtsas att det är gott med whisky.

Hur lär man sig att gilla det? Handlar det om att försöka få i sig små mängder regelbundet eller är det så att man måste ta stora mängder snabbt? Shit, vad ska jag göra? Jag måste lära mig att gilla whisky!

För mig så har en epok gått i graven. Jag sålde nämligen reklambyrån för en månad sedan. Man kan säkert tala om en konsolidering eller använda något ännu finare ord, men för mig personligen så handlar det om ett avslut och början på något nytt.

Jag har tillsammans med två kollegor plus en indian drivit byrån i sju och ett halvt år vilket känns som en livstid (nästan). Men vi kom inte så mycket längre. Att vara 4 personer har sina begränsningar. Speciellt om man försöker att sälja kreativitet och upplevelser till företag som verkar globalt och har en omsättning mer än 100 gånger större än ens egen. Och att bli fler fanns egentligen aldrig på kartan. Att bli mer företagare än kreatör har aldrig legat för mig.

Vi flyttade ca. 75 meter västerut och fick 36 nya medarbetare och kontor i Örebro, Västerås, Uppsala och Stockholm vilket är lite skillnad mot att vara 4 personer. Det har tagit ungefär en månad att vänja sig bara med att vara presentabel från morgon till kväll.

För de flesta så är reklambyrån College helt okänd, men på vägen så har vi faktiskt spöat skiten ur de stora byråerna vid de tillfällen som vi har varit uppe i Stockholm och tävlat i de nationella reklamtävlingarna. Jag tror vi har fyra Guldnycklar, lite Guldlådor och en 50-wattare plus lite silver och brons. Inte illa pinkat av en liten reklambyrå på 4 personer. Om jag får säga det själv alltså!?

Så. Härmed anser jag College vara avslutat och nu måste jag ändra om lite info i min bloggpresentation…

Ja, just det. Nu jobbar jag här.

Mitt emot mig så sitter byråns enda copywriter. Han är hårdrockare. Eller mer korrekt så lyssnar han på heavy metal. Han är heavy metal:are. Ungefär.

För er som bara tror att ni vet vad heavy metal är så kan jag berätta att det inte är så enkelt att hårdrock är heavy metal eller att heavy metal är hårdrock. Det handlar om nyanser, årtal och om det är brittiskt eller ej. Det måste dessutom lukta arbetarklass. Banden måste veta hur livet är. På riktig. Självupplevt.

Nu är i och för sig alla band han lyssnar på multimiljonärer och har blivit gamla nog att klä sig i loafers och magväska näår de flyger förstaklass till Hawaii och spelar golf. Men i alla fall. De vet hur det är egentligen. Förut. På 70- och 80-talet.

Idag spelar jag i alla fall Gary Moore för honom. Jag vet att han inte gillar Gary och just därför så spelar jag det. Just nu är det låten Empty rooms som dånar ut ur högtalarna. Den har nyanser, ett schyst årtal och är brittisk men duger ändå inte.

Snabböversättning av Empty rooms på Google translate:
“Ensam i ett tomt rum.
Lonliness är din enda vän, hooh.
Åh, hon är borta och du är i slutet.”

Snart blir det Alice Cooper…

Shit, det här med vintermörker börjar bli tröttsamt nu. Riktigt tröttsamt. Det påverkar mig mer än jag vill erkänna. Efter att ha skrivit ner en snabb lista över hur en vanlig februaridag ser ut så inser jag att den inte alls synkar med den riktiga verkligheten som faktiskt ligger dokumenterad på kameran.

Listan
Vakna, kaffe, väcka barn, borsta tre munnar, klä på barn, dagis, klä av barn, cykla, jobbet, kaffe, möten, kaffe, lunch, möte, kaffe, jobba, cykla, handla, äta, Bolibompa, borsta tänderna på barn, göra välling, natta barn, sätta sig ner, natta barn, sätta sig ner, hämta ner barn, ta febern på barn, trösta barn, sitta framför TVn med barn, natta barn, sätta sig ner, TV, surfa, jobba, natta sambo, jobba, trösta barn, borsta tänderna, sova.

I kameran