På slak lina

Idag kör vi rollspel på jobbet,  allt blir så mycket roligare då. Själv har jag varit Arbogabo sedan 11.45 i förmiddags.

Nu efter några timmar börjar leken kännas lite segdragen. Spotify pumpar Le dernier jour med Indochine, projektledaren letar efter en borttappad manschettknapp och med jämna mellanrum så blåser jag i min plastiga teleskop-vuvuzela från Teknikmagasinet vilket leder till att copyn kommer inspringande med uppknäppt skjorta. Så vad gör vi nu? Hur ska vi få klockan att bli 17.00 utan att veckoavslutet känns alldeles för förväntat?

Stämningen dämpas något när Indianen berättar att han måste hämta barn på dagis. Hallå!?!

Nu tittar jag på New Yorkers instruktions-/reklamfilm för deras nya iPadapp och avslutar öl nummer fyra.

Shit, bara en och en halv debiterbar timme kvar på veckan…

Sitter på tåget mot Stockholm idag igen. Framför mig sitter en kvinna med en toktouperad halvhockey med stående lugg och på min vänstra sida sitter en kille med en hiskeligt fulrakad hockeyfrilla med blonderade slingor. Vad är oddsen för att nått sånt ska inträffa.

Nu slås jag av att dom inte har inlett ett samtal än trots att vi har suttit tillsammans i över en timme. Hur kan två så uppenbart fulfriserade människor låta bli att börja samtala om hårföner, räkfrossa eller Trance dance?

PS. Hockeykillen klev på i Arboga och luktar falukorv. DS

Jaha, nu stannade tåget i Arboga igen. Man undrar ju hur SJ försvarar en sån sak om man ringer upp och frågar. Usch!!!

Nej, jag säger nej till Arboga och föreslår att vi gör en valfråga av Arbogas vara eller inte vara. Det här känns inte seriöst!