På slak lina

Idag har jag rakat huvudet. Jag gör det ungefär en gång i månaden fast jag borde göra det varannan vecka. Fördelen med att göra det mer sällan är att man kan raka sig gammal. Alltså raka bort allt från pannan och uppåt så att den centimeterlånga utväxten på sidorna bildar en gubbkrans likt den som Ingvar Oldsberg har.

Varje gång jag har rakat fram gubbkransen så springer jag ut till min nio år yngre sambo och visar upp mig. Varje gång jag gör det så håller hon upp händerna framför ansiktet och skriker att hon inte vill se på mig när jag ser ut så. Jag skrattar varje gång.

Men varje gång jag står där med en nyrakad fejkgubbkrans och skrattar med en skrikande sambo framför mig så slår det mig… Att jag, varje gång jag gör så här, slås av insikten om att jag antagligen kommer att se ut så där snart. På riktigt alltså. Då är skämtet inte så jävla roligt längre…