På slak lina

Mitt emot mig så sitter byråns enda copywriter. Han är hårdrockare. Eller mer korrekt så lyssnar han på heavy metal. Han är heavy metal:are. Ungefär.

För er som bara tror att ni vet vad heavy metal är så kan jag berätta att det inte är så enkelt att hårdrock är heavy metal eller att heavy metal är hårdrock. Det handlar om nyanser, årtal och om det är brittiskt eller ej. Det måste dessutom lukta arbetarklass. Banden måste veta hur livet är. På riktig. Självupplevt.

Nu är i och för sig alla band han lyssnar på multimiljonärer och har blivit gamla nog att klä sig i loafers och magväska näår de flyger förstaklass till Hawaii och spelar golf. Men i alla fall. De vet hur det är egentligen. Förut. På 70- och 80-talet.

Idag spelar jag i alla fall Gary Moore för honom. Jag vet att han inte gillar Gary och just därför så spelar jag det. Just nu är det låten Empty rooms som dånar ut ur högtalarna. Den har nyanser, ett schyst årtal och är brittisk men duger ändå inte.

Snabböversättning av Empty rooms på Google translate:
“Ensam i ett tomt rum.
Lonliness är din enda vän, hooh.
Åh, hon är borta och du är i slutet.”

Snart blir det Alice Cooper…