På slak lina

På lördag har vi fest på byrån. Eftersom det sammanträffar med dagen då kungen kommer till stan så ränner en av projektledarna runt och sätter upp kungliga porträtt. Själv försöker jag hålla jämna steg med sax och snabblim.

I veckan har vi diskuterat kungahuset på kontoret. Jag påstod att Victoria är intelligent nog att inse hur fjantigt det här med kungahuset är. Två av mina kollegor sa emot. Jag påstod att Victoria inte skulle bli innerligt stött om hon under en intervju blev tilltalad med förnamn istället för kronprinsessan. Två av mina kollegor sa emot.

Sammanfattningen av den här veckans diskussioner ger mig en obehaglig känsla av att jag har högre tankar om kungahuset än mina kollegor. Att jag på något sätt skulle vara lite mer rojalist än vad de är. Det känns inte bra. Inte bra alls.

Jag hamnade i kö bakom två äldre damer idag. Det var lite Helan och Halvan över dem. Den ena var otroligt kort och såg ut som hon skulle kunna gå sönder om man talade för högt med henne medan den andra damen var närmare 1,85 och såg ut som hon spenderat hela sitt liv i ett stenbrott. De diskuterade det kommande bröllopet mellan Victoria och Daniel.

Den lilla damen var galet positiv. Hon kunde inte låta bli att om och om igen konstatera att Victoria alltid var såååå söt på bild och att hon skulle bli äääännu sötare i bröllopsklänning.

Den stora damen var skeptisk till bröllopet. Hon verkade inte alls lita på Daniel och avslutade med att ifrågasätta om Daniel verkligen hade det som krävdes? För att förtydliga att hon egentligen inte var ute efter ett svar så avslutade hon med att svara sig själv med — Nej, dagens män har inte det som krävs för att leda det här landet.

Precis då så släppte jag mig. Oavsiktligt. Okungligt.