På slak lina

Jag har precis sett Marcus Birro dansa i Let’s dance och kan inte låta bli att kräkas lite. Jag klarar inte av den mannen. Självupptagen, hycklande och ett alldeles otroligt naturligt val när Göran Hägglund vill visa upp verklighetens folk. För Marcus Birro är ju som folk är mest, en sån som tittar på Så ska det låta och röstar i melodifestivalen. Ja, eller hur…

“Göran Hägglund talar om kultursnobbarna och det vanliga folket och han gör det med en inlevelse och en attack som känns som punk i ett schlagerdränkt land.”
Marcus Birro (länk)

Birro låtsas att han fortfarande har rätt att bära någon slags reaktionärskappa (numera betald av Expressen och TV4) och vill konstant lyfta fram sig själv som den lilla människans försvarare. Han gör det genom att alltid använda sig själv som exempel på offret och ondgör sig i var och varannan bloggpost över det näthat som han utsätts för. Samtidigt drar han sig inte för att skriva:

Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?
Marcus Birro (länk)

Nej, Birros hyckleri får mig att kräkas. Hur fan ska jag klara av vårsäsongen av Let’s dance?

Med start idag så blir fredagskvällarna verkligen supernice! Min sambo är ju en före detta tävlingsdansare i latinamerikansk dans vilket betyder att fredagskvällarna från och med nu bara kommer att handla om Let’s Dance. Ey, det är ju verkligen min kopp te.

Årets deltagarlista är ju dessutom rakt upp i min allé. En hel vår med härligt opretantiösa och allvetande Birromackan och Agneta “Fucking” Sjödin VARJE fredag. Yummie!

Vad säger man!? Ey, superpepp!!