På slak lina

Tittar på en video från Apans nya livscoach och småmyser ända fram tills Sveriges svar på Bear Grylls börjar visa upp sina Hobbexfynd. Då inser jag att det här handlar om en man som, liksom jag, för en ständig kamp mot sin inre grottman. Den här killens problem är att han verkade förlora kampen redan när Hobbex hade sin första utförsäljning av Ramboknivar, flintstål och bolos.

Det positiva är att det faktiskt inte verkar vara helt fel att ge efter för den inre grottmannen. Speciellt inte om man som mannen i filmen faktiskt sätter på sig sina vassaste vandrarpjuck, traskar till skogen på andra sidan riksvägen (hör man inte trafik i bakgrunden) och faktiskt får sig lite frisk luft.

Mannen ska dessutom ha en eloge för sitt TV-shopsmässiga försvarstal angående Hobbexinköpen.

Kopplingen till inlägget om Ramboknivar slår mig när jag sitter här och tittar på när Bear Grylls för tionde gången badar i isvatten på Discovery Channel. Varför tittar jag på det här? Kommer jag att ha nytta av att kunna bygga bäverfällor, veta hur man hittar vatten i en död kamel eller av hur man firar sig ner för ett 50 meters vattenfall någon gång?

Jo, min inre grottmänniska är helt säker på att jag en dag, en inte så vacker dag, kommer att behöva all den här kunskapen. Därför så ska jag titta vidare nu.

Byråns copywriter har en förkärlek för att springa i butiker som säljer vildmarksgrejer. Han älskar att gå omkring därinne och känna på hur otrolig kvalitet det är i sovsäckarna, Helly-Hansenställen och de där monstruösa skorna som klarar av 50-dagarsmarscher på Frostmofjället. Han kan inte köpa vanliga skor eller vanliga skjortor utan måste ha såna där kläder som andas och helst av allt ser ut som om de faktiskt ska vara noppiga.

Varje gång jag följer med honom in i de här butikerna så slås jag av hur grottmänniskan inom mig vaknar till liv. Eller vaknar till liv!? Han vaknar med ett ryck, sliter av sig kläderna, ställer sig upp och börjar skrika hejaramsor om att äta kåda och bygga vindskydd av fjällbjörk. Detta trots att min vanligaste naturupplevelse för det mesta begränsas till gräsklippningen runt huset.

Jag har svårt att förklara känslan. Det är som om generna kräver att jag måste köpa något. De gör att jag kan gå hur länge som helst och titta på vattenavstötande kryddburkar, sovsäckar för 20 minus som ryms i en enlitersplastpåse, teleskopgrillpinnar och “Survival Kits” för bergsklättring i Alaska.

Mitt habegär lyckas nästan alltid övertyga mig om att de flesta grejerna där inne kan vara bra att ha. Tänk om det blir strömavbrott i flera dygn eller om bilen skulle gå sönder på väg till svärföräldrarna som bor utanför stan! Då vore det ju bra att kunna plocka fram energikakor, batterilösa vevficklampor, vattenrenare i fickformat eller en sån där kompass med inbyggt tändstål.

Det är lite som när man var tonåring och Rambokniven dök upp i Hobbexkatalogen för första gången. Alla mina killkompisar var precis lika övertygade som jag om att kniven, som innehöll kompass, tändstickor och fiskelina, någon gång skulle rädda våra liv.